Tisdag 19 april 2011.

Nu orkar jag skriva igen, i söndags fick vi ett fruktansvärt besked. Vänner till oss hade mist sin dotter i den hemska branden i Paris.
Efter en skön promenad med Anna, Alize, Agne och Gordon kom jag hem och njöt av det fina vädret. Då berättar Thomas vad som hade hänt och solen gick i moln.
Kan inte fatta att det är sant, att mista sitt liv när man är 20 år och på ett sånt sätt. Det blev många tårar och sömnlös natt.

Idag har Anna och jag varit hos Carina och Mats och pratat och gråtit och pratat och gråtit. DET ÄR INTE SANT att livet skulle sluta så här.
Men det kändes väldigt skönt att varit där och det är så att man tror att man är till besvär. Man ska åka till folk som har drabbats av ett dödsfall, det värsta man kan göra är att undvika.
Nu ska vi gå på en minnesstund på lördag och komma ihåg alla roliga minnen.

Nu har luften gått ur mig, så nu väntar det kaffe och en cigg.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson.