blixtgordon

Varför?

Kategori: Allmänt

Tisdag 16 februari.

Lördags hände något väldigt tragiskt igen. Ännu en ung man tog sitt liv endast 20 år gammal. Det var en av våra gamla gårdsbesökare så det känns väldigt jobbigt. Alla hans vänner sörjer och mår mycket dåligt Varför? det finns inget svar så föklarade prästen för oss i söndags när det var en minnesstund för Sebbe.
Jag är ju inte troende, men det kändes enormt skönt och tröstande när prästen pratade med enkla ord och vackra dikter blev det en mycket fin minnesstund

Vi, Anna o jag får ställa upp så mycket vi kan för våra ungdomar, det kändes bra för dom kom igår ner till gården. Det var ungdomar som inte har varit hos oss på länge p.g.a sin ålder dom börjar bli för gamla för ungdomsgården. Men nu kommer dom och det känns skönt, för hos oss är allt sig likt och Anna o jag är där, vi hade köpt fika, vi tände ljus för vår Sebbe och bara fanns till för "våra ungar". Detta är så svårt att förstå att man kan må så dåligt att man inte finner nån annan utväg, än att dö.
Vi har ju gått igenom detta 2006 oxå, Markus och Sebbe var bästa vänner och när Markus tog sitt liv hade Sebbe det väldigt jobbigt och vem vet hur han har känt under dessa år. Då bestämde han att han ska göra likadant och jag hoppas att dom träffas, var vet jag inte men kanske är det på en solig strand med varmt väder och sköna bad.
vi är många som saknar er.
Men jag lovar att vi ska ta hand om dina och Markus vänner så mycket vi kan.

Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
blandas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det
som växer och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppen faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra-
svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden-
känner en sekund sin största trygghet, vi vilar i den tillit


som skapar världen.



Karin Boye.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: