blixtgordon

Besök hos veterinären.

Kategori: Allmänt

Onsdag 18 januari 2012.

Började dagen med ett besök hos veterinären med gamle Gordon. Vi tycker att han har gått ner i vikt, sista tiden och man inbillar sig ju alltid det värsta. Vi går hos Varbergs veterinärena väldigt bra. Dom kollade vikt, syn, hörsel blodsocker och muskler och leder. Vikt u.a, syn har fått början till starr vilket är vanligt på gamla hundar, hörsel han hör det han vill höra ( tror jag) musklerna och lederna var väl det som inte va ok. Men är man 13 år så måste det bli krämpor, musklerna är nästan borta i bakbenen och han har atros. Men det går att leva med detta, han får medicin och höjer hans livskvalite. Vet att den dagen närmar sig, när vi inte har honom hos oss men jag hoppas att det dröjer ett bra tag till. Man vill på nåt sett hålla han kvar, jag vet att han inte få lida och att man inte ska vara självisk. Men det är så lätt att säga innan man är där.

Alize var så orolig att Gordon inte skulle komma hem igen, hon sa - mormor jag vill inte att Gordon ska dö.
Jag svara - du vet han är gammal så nån gång inom snar framtid så är han inte med oss mer.

Ska säga att det blir jobbigt, kommer att ta lång tid innan det läker. Den som säger att man inte kan sörja ett djur lika mycket som en människa vet inte hur det är att ha djur.

Tänk han har varit med i 13 år Anna var 17, Anders 13 år när vi fick honom. Han har hängt med på mycket, får han bara vara med är han nöjd. Lättlärd, följsam och klok. Busig som valp trodde aldrig vi skulle få pli på honom.
Sen kom lilla Alize in io hans liv och som han fullkomligen avgudar, när hon var liten följde han henne överallt. Glömmer aldrig en gång: Alize var nog 2 år och Thomas och Micke ( Alize pappa) höll som vanligt på med bilarna, Anna solade och jag gick ner i källaren. Rätt som det är undrar alla var är Alize?
Anna blev helt hysterisk och börja skälla på oss alla och springa ner på gatan. Vi ropa och. ropa, under tiden satt Gordon på gräset och titta upp mot taket. Anna skällde på honom också för att han inte had epassat henne. Men han satt bara lugnt och titta upp mot taket, då gick jag upp på andra våning. Vem står där om inte lilla grodan, inne på toan- mommo bassar. Gordon visste hela tiden var hon var, kunde inte fatta att vi sprang omring som yra höns.

Sån har han varit vår hund, passat henne när hon varit trädgården. Där Alize är, där är Gordon.
Nu när den lille Joey har kommit, undrar säkert Gordon om det är en ny att ta hand om. Han bruka lukta på honom, vifta lite på svansen och gå.

Detta var en lång historia om vår hund, men han är helt underbar och det kommer att bli landssorg när han dör.






Detta är vår underbara Gordon.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: