Onsdag 22 september.

Nu stundar det ett veterinärsbesök av Gordon, hans klor ska klippas och jag klarar inte det själv. Tänker ofta på hur länge ska vi få ha honom kvar? Det är nog ingen som förstår hur det känns att mista en hund, jo om man själv har haft hund. Det blir en följeslagare genom livet, Gordon har tröstat när man har varit lessen, att burra in huvudet i hans päls och bara känna all värme som strömmar ut. Han är underbar mot Alize, hon gör som hon vill med honom och han följer henne vart hon går.
Enligt Thomas blir det ingen mer hund, men jag klarar inte det måste ha en hund till.
Nu pratar jag som att Gordon är borta och det är verkligen inte, men en dag blir det så han är dock 11 år, börjar bli stel och gör lite saker som man undrar över. Ibland undrar jag hur ont har han eller märker han att han börjar bli gammal, tittar på mig med sorgsna ögon.
Men vissa dagar när vi är ute och går, så är svansen upp luften och han trippar på som om han var 5 år.
Efter Gordons tassvård ska jag iväg och jobba.
Nu får jag gå klä mig för Anna kommer strax och hämtar oss, eftersom vår bil är trasig får hon ställa upp och assistera. Det är egentligen hennes hund, så det gör hon gärna. Men när hon flytta så fick han stanna hos oss.

Tack och goodby.